HelenaHE

04,41 den 19 november 2004, 11 dagar över tiden,  föddes vårat första barn, vår dotter Olivia. Hon vägde 3445g och var 54 cm lång. Det hade varit än lång väntan.. Mycket längre än vad ni tror...
Vi hade fått beskedet redan dagen före då vi var på rutinkontroll på mvc. Vi blev skickade direkt till Kss. Det var den värsta snöstormen på flera år och det tog oss över en timme till Skövde.. En evighet känndes det som. När vi fått beskedet rasade vår värld. Jag kommer ihåg att jag frågade vilket kön det var. Mest för att kunna förbereda mig lite tror jag. Men läkaren kunde inte se det för barnet låg så konstigt.

Vi fick valet att åka hem och komma tillbaks nästa dag för igångsättnign lr stanna kvar på sjukhuset... Vaddå igångsättning var min första tanke. Ni får ju snitta mig. Nej svarar läkaren lugnt. Vi snittar inte. Det är bättre för er process att ni får föda vanligt. Jag var arg ledsen och besviken... Vägrade åka hem till ett hem som var förberett för en bebis. Bestämde oss för att åka till min mamma. Tommy åkte hem och hämta lite grejer sedan kom han oxå. Det var en jobbig kväll. Gå där med sin stora mage och veta att det inte fanns något liv i den. Vi ringde lite och berätta för våra närmsta. Kommer Aldrig glömma dom telefonsamtalen. Började få ont i kroppen och insåg att värkarna börjat av sig själva. kl 23 var vi tillbaks på KSS. Togs emot av världens bästa barnmorska Ann. Natten är lite diffus dels för att jag fick morfin men oxå för sorgen. Jag vet att jag bad om ryggmärgsbedövning men att jag aldrig fick den... Narkosläkaren kom för sent.

Tommy satt på en stol bredvid mig hela tiden. Han HATAR sjukhus men satt där så snällt och tog hand om mig. I journalen står det att jag fick etablerade krystvärkar 4.21 (ungefär samtidigt som narkosläkaren kom) och tjugo minuter senare är hon född. Vår ängel.

Hon var så fin, så docksöt, perfekta små runda kinder, mammas näsa, pappas hår, långa fötter, smala fingrar... ni som sett henne vet..

Saknaden och tomheten går inte att beskriva.. Olivia tog endel av mig med sig... Det kommer alltid vara en för lite i vår familj...

Älskar dig min lilla flicka... Att jag aldrig fick lära känna dig, se dig växa upp, ta hand om dig det är min sorg.
Funderar varje dag på hur du skulle sett ut. En liten näpen flicka med yrblont hår som dina bröder...

Saknar dig älskade lilla Olivia om du ändå fanns hos oss....