HelenaHE

Jag har lyst med min frånvaro.. Hela förra veckan var kaotiskt.. Hände igentligen inte så mycket men den kändes kaotisk. Har en förmåga att bli så ibland i mitt stackars huvud. Jag tänker på en miljon saker samtidigt och då rör det ihop sig. Har lugnat ner mig lite nu men känner mig fortfarande lite stressad. En klump i magen precis som om jag glömt något... jaja det löser sig nog..

Fick ett brev från Göteborg förrs veckan om operationstid för Ludwig.. Puckona hade satt upp oss den 9 nov fast dom vet att vi åker utomlands den 26:e Grrrrrrr )=/%#%"¤&¤&%##¤!" så arg var jag ungefär. Fick ringa igår och skälla lite och avboka tiden. Så nu blir det inte förrens nästa år.. hoppas på tidigt januari men man vet aldrig..

Ludwig fick sin första svininfluensavaccin i torsdags. Gick jätte bra inte en enda biverkning. Inte ens röd på stickstället så det är skönt. Nu ska stackarn bara ha två sprutor till innan vi åker.

Idag är det dags för en tur till KSS. Vi ska träffa Ludwigs tarmsköterska och kanske äntligen kan få lite svar på hur vi ska göra med allt. Mjölk... inte mjölk.. medicin... inte medicin.. Tänk om man bara kunde få ett rakt svar. visst jag förstår att läkarna inte kan veta direkt men tänk vad det skulle underlätta vårat liv. Proverna som togs på hab för TVÅ månader sen är fortfarande försvunna... hur j-vla svårt kan det va och skicka oss en ny remiss så vi kan ta om dom.. Var ju liksom inga blaha prover utan svar på sånt som är viktigt för Ludwigs tillväxt.. Får nog ringa och skälla lite igen..

Är träff idag på Hab med dom andra Down barnen men jag orkar inte åka. Ska va på Kss kl 13. vet inte hur lång tid det tar och träffen börjar 15 i Lidköping. Sen skulle jag få köra hem Ludwig till Axvall innan jag åker och jobbar. Så jag hoppar träffen. orken finns inte...

Unge herr Lembke har blivit en riktig klätterapa.. han ska upp på allt. Han fixar det inte riktigt själv men med lite hjälp så.. han är så stolt när han kommit uppp i soffan






Var och gjorde höst fint hos Olivia i veckan.. Fattar inte att det snart gått 5 år sedan vi miste henne. Ändå känns det som i går.. Vet inte hur jag kommer klara av dom dagarna men förhoppningsvis finns det andra som hjälper oss igenom dom. Det värsta vore nog om ingen annan brydde sig om ingen annan var vid graven och lämna ett litet avtryck.. eller bara skicka ett litet mess till oss. Folk har svårt att förstå att sånna saker betyder så otroligt mycket. Det visar att dom inte glömt bort henne. För oss finns hon varje sekund.. varje andetag. Kan bli lite ledsen och besviken ibland på våra nära och kära.. Visst jag fattar att för dom är hon inte lika viktig som för oss men ibland gör det ont i mammahjärtat...

Så här fint blev det iaf....











Slänger in en bilder på mitt allt






Nu ska jag ta tag i dagen och mitt liv...

Tjing